Aktuellt

En av våra fantastiska julhjältar berättar!

Sara Camitz skapade initiativet “​En helt vanlig jul”. Hon är en 42-årig kvinna och bor på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sin familj och deras husdjur hunden Nelson och katten Doris. Idag jobbar hon med content och digital utveckling och hänger allra helst på lantstället i Dalarna. ​Sara gör ett magiskt jobb under julen men även under året då hon är anmäld som givare i Giving Peoples nätverk. Hennes engagemang bidrar till att många barn och familjer i Sverige får en guldkant på vardagen. ​Sedan hon började insamlingen har En helt vanlig jul samlat in hela 150 000 kronor.

Berätta om arbetet du gör och hur kom du i kontakt med Giving people?

– Under det andra året som jag körde insamlingen var Giving people med i ett initiativ där barn från ekonomiskt utsatta familjer kunde önska sig julklappar, som privatpersoner sedan kunde köpa och lämna under en julgran som stod på flera av stadens hotell.
Det året skänkte vi 120 paket som jag, familjen och mina dåvarande kollegor hjälptes åt att köpa, slå in och köra ut. Det var en otroligt fin känsla att vi kunde bidra med så mycket men samtidigt var det nog där jag insåg att ett paket ju inte gör en jul utan att det är hela grejen med jul som man saknar när man inte har den. Där föddes tanken om att jag skulle utveckla initiativet och året efter blev det så. Sedan dess hjälper vi istället hela familjen. Det brukar bli 2-3 paket per barn, något de verkligen vill ha, något från önskelistan. Och sedan ett presentkort på mat till familjen så de kan äta julmat, kanske göra julgodis och ett pepparkakshus, som brukar stå på många barns önskelista. Jag döpte initiativet till ”En helt vanlig jul”, eftersom det är så en vanlig jul ser ut för de flesta av oss men tyvärr inte alla.

Vad fick dig att börja engagera dig?

– Det hade gnagt i mig under flera år att köphetsen är så enorm runt jul och att vi spenderar sådana oerhörda summor på julklappar, samtidigt som det finns massor av barn som aldrig får öppna en julklapp eller upplever ett julfirande tillsammans med glada föräldrar. Det finns också många som gärna vill hjälpa till men som inte riktigt vet hur eller som inte hittar tiden. Sedan har jag alltid engagerat mig ganska mycket i olika organisationer, skänkt pengar och varit volontär. Så det föll sig ganska naturligt att bara börja göra något, vad som helst. Så jag började i min egen bekantskapskrets för att få fler med på tåget.


Hur startade ​initiativet “​En helt vanlig jul”?

– Det började med ett inlägg i mina sociala kanaler där jag föreslog ett byte: mina vänners pengar mot min tid. Om de var villiga att skänka pengar så skulle jag handla och fixa allt det praktiska. Det är fortfarande det hela initiativet går ut på – jag samlar in pengar från massor av generösa människor som vill bidra, jag ger en del av min tid och tillsammans ger vi massor av barn som annars inte skulle fått fira jul en helt annan möjlighet.

Har du själv upplevt fattigdom eller utanförskap?

– Jag och mina syskon växte upp med en ensamstående mamma, som stundtals hade det otroligt knapert och som också behövde ekonomisk hjälp när vi var små. Hon jobbade men det var riktigt svårt för henne att få ihop det och det fanns absolut jular när hon stod utan en krona på fickan. Jag har aldrig direkt känt att jag har saknat något i min uppväxt men det har nog ändå givit mig en otroligt stor tacksamhet över att inte behöva känna den hjälplösheten som förälder.

Hur tror du man kan få fler till att bli en medmänniska och se att vi alla måste hjälpas åt?

– Det är nog flera saker som kan sänka tröskeln för att få folk att hjälpa till.
Många undrar var deras bidrag går, så total transparens kring var pengarna hamnar är ju ett måste. Sedan märker jag att folk tvekar på om deras ”lilla bidrag” verkligen gör skillnad och det gör det verkligen. Man kan ju dessutom göra annat än att skänka pengar, jag blir lika glad av erbjudande om hjälp och delningar på Facebook som av en swishad femtiolapp. Hjälp med det ni kan.

Men framför allt tror jag att det är viktigt att synliggöra att det finns ett otroligt stort behov av hjälp där ute. Det här är inget litet problem, det handlar inte om barn som har det lite halvdant. Det är familjer i fullständig kris. Jag ringer och pratar med helt vanliga barnfamiljer där den ensamstående mamman blev varslad i och med Corona och nu har 4 kronor kvar på kontot inför jul. Eller så är det en familj som kämpat länge med ekonomin. Oavsett så drabbar det barnen så oerhört hårt. Den vanligaste önskningen förra året var att få gå på bio med mamma eller pappa, något som många av oss ser som ett vanligt helgnöje. Då är det inte speciellt svårt att engagera sig även om det innebär en del jobb. Det svåraste är att bara ta tag i det och tro på att vi tillsammans kan bli mer medmänskliga genom relativt enkla handlingar.