“Nu ska jag blotta mig för er, jag gör det av tacksamhet till Giving People och för att fler ska bli givare. Men det gör ont, en känner sig som en stor skam med känsla av misslyckande. Det var inte så här livet skulle se ut för oss. Men med hjälp av Giving People har vi fått guldstunder i en annars tung vardag.

Skenande matpriser, elpriset som löpte amok, halloween, födelsedagspresenter, snart jul med en stor förväntan hos barnen. Listan kan göras lång på många svåra och en hel del omöjliga utgifter. För mig som sjukskriven ensamstående mamma till tre barn med olika diagnoser är det extra tufft. Alla nej jag så ofta behöver ge. Ångesten att inte kunna betala alla räkningar i tid eller välja mellan vilket barn som mest akut behöver vinterskor. Det ena barnet kanske klara sig med gympaskor en månad till fast hen egentligen behövt en annan storlek.

Det var september 2021 om jag blev sjukskriven för jag behövde operera mina handleder för karpaltunnelsyndrom. I och med covid så blev väntan lång. Vi hade en tuff vår redan innan när alla insjuknande och jag drog på mig en rejäl lunginflammation den sommaren. När operationerna väl var gjorda och jag såg fram emot att komma tillbaka till jobbet (nu skulle jag äntligen få normal lön och komma ikapp) men så gick jag in i väggen istället. Booom, utan minsta förvarning. Utmattningssyndromet var här, troligen tredje gången kan vi se när vi tittat tillbaka med facit i hand. ‘Någon’ borde flaggat, ‘någon’ borde sett till att avlastning fungerade. Men det fanns inte ‘någon’ och som mamma kämpar man på. Det måste ju gå. Belastningen var för hög på min kropp. Jag lämnade barnen på skolan sen när jag kom hem orkade jag ibland inte ens ta mig till soffan utan kunde somna på hallgolvet. Kaos inombords, ångest, vad händer? Jag som varit van vid att ha tusen bollar i luften och engagerad i det mesta. Men allt tog slut. Blev folkskygg och drog mig undan. Men på nått sätt så tog vi oss igenom några kämpiga år. Idag mår alla bättre och vi kämpar på!

Frågan barnen ofta får är ‘Varför jobbar inte din mamma?’ Innan syntes ärr och bandage men idag är jag söndrig inuti. Nästa fråga jag får ‘Mamma är vi fattiga?’. Eller när dottern frågar om hon kan få ‘nytt smink’ så svarar hon ‘Nej, jag vet vi har inte råd’, innan jag hinner svara. Men ekonomin har ju tagit en rejäl smäll och kanske jag aldrig kommer kunna få möjligheten att ge mina barn allt sånt man önskar. De drömmer om att få flyga, en semesterresa till solen. Jag vet att alla inte kan och att vi inte är ensamma med tuff ekonomi. Men det är deras dröm och min såklart. Man vill ge dom allt ♡.

Stödet från givare via Giving People är ljusglimten som gör så stor skillnad i en familj som vår. Tösen fick ett kalas – magiskt! Ett hotell fixade allt och vi behövde bara dyka upp. Evigt tacksam för detta !! Presentkortet blev två par nya höstskor till bröderna. Presentkort till mat hjälper otroligt när man har barn med selektiv ätstörning och ibland har vi även fått matkasse ifrån givare som kommit förbi. Att barnen får göra normala saker som andra barn gör vanligtvis till exempel att i somras få gå på bio. Barnen och vi föräldrar lever på detta. Då är det lättare att kämpa sig genom tuffa månader eller år och att inte alltid behöva neka barnen.

Kanske med rätt hjälp att jag kan återgå till någon annan form av arbete i framtiden. Men en utmattning tar tid och som mitt gamla jag blir jag nog aldrig. Men man hoppas man ändå att det ser annorlunda ut i framtiden. För självklart var det inte så här man tänkte livet skulle se ut. Man tar en dag i taget. Jag önskar leva livet med mina barn, inte bara överleva.”